Gå till innehållet. Gå till navigation

Språkteknologi.se

Personliga verktyg

Språkinlärning

Dokumentåtgärder
Språkinlärning omfattar program för språkinlärning, dels de som hjälper svenskspråkiga att förbättra sin svenska, dels de som syftar till att lära ut främmande språk.

Historik

Idén att använda datorer i språkundervisningen är nästan lika gammal som idén att använda datorer för att översätta från ett språk till ett annat, som i sin tur är nästan lika gammal som datorerna själva. CALL föddes som idé på 1950-talet och de första CALL-programmen såg dagens ljus under det följande årtiondet. Detta var den tid då behaviorismen och ”drill and kill”-läromedlen frodades i språkundervisningen, och den typ av språkläromedel som utvecklades anslöt sig följaktligen till den språkundervisningsmetod som just hade blivit högsta mode, nämligen så kallad programmerad undervisning.

I praktiken innebar det att CALL-programmen utformades som enkla lucktest eller flervalsövningar, där det rätta svaret var givet på förhand. Redan tidigt insåg man dock att datorn med datorlingvistiska metoder borde kunna förmås att utföra åtminstone enklare språklig analys av elevernas svar, så att den skulle kunna ge ifrån sig adekvata reaktioner även i mer komplicerade syntaktiska och fraseologiska övningar. Implementeringen av sådana mer sofistikerade CALL-program lät dock vänta på sig, främst därför att det skulle ta ytterligare ett decennium innan de datorlingvistiska metoderna hade kommit därhän att de ens tillnärmelsevis skulle kunna motsvara dessa önskemål.

Den behavioristiska eran inom CALL pågick fram till ungefär 70-talets slut, varefter den gick i graven som en följd av två omständigheter: (1) Behavioristisk språkpedagogik hade vid det laget övergivits i språkundervisningen till förmån för kommunikativa metoder, och (2) nu gjorde mikrodatorerna (slutet av 1970-talet), snart följda av persondatorerna (början av 1980-talet), sitt inträde på scenen.

Entusiastiska språklärare började själva skriva CALL-program, oftast i någon form av BASIC, som var det mest använda programmeringsspråket för dessa datorer. Programmen saknade dock i regel en förenande ideologi. I värsta fall upprepade man bara misstag som hade begåtts redan under stordatoreran - visserligen ovetande, eftersom entusiasm och historielöshet oftare än man skulle önska går hand i hand - men i bästa fall utvecklade man god CALL-programvara med en kommunikativ grundideologi med fokus på språkanvändning i stället för form.

Sådana program kan vi kalla för kommunikativ CALL, och låta den etiketten gälla hela 1980-talet, som då kommer att utgöra den andra perioden i CALL-historien. Det var också nu som datorerna kom ut i skolorna, så att många elever eller språkinlärare kunde stifta bekantskap med de CALL-program som kom till. Kanske detta, mer än programinnehållet, var det viktigaste som hände inom CALL-området vid denna tid.

Den period som vi nu är inne i brukar ibland kallas helhets-CALL (integrative CALL). Många som sysslade med eller provade CALL under 1980-talet kände att programmen användes på ett ”splittrat” sätt, för att ta hand om marginella moment i språkundervisningen. Mot den bakgrunden kunde det upplevas det som ett slöseri med tid att ägna sig åt CALL, när man egentligen önskade sig metoder med en helhetssyn på de olika delarna av språkinlärningsprocessen.

Datorutvecklingen ledde därhän att sådana önskemål åtminstone kunde komma närmare en uppfyllelse, genom att multimediadatorer och Internet från att ha varit dyra och exklusiva företeelser, förbehållna de få, blev något alldagligt som man kunde förvänta sig att finna i varje skola och i många hem. Helhets-CALL använder multimedia och hypermedia, där det internetbaserade WWW är det yttersta hypermediet, för att integrera många olika typer av aktiviteter och engagera flera sinnen i språklärandet.

av Lars BorinSenast ändrad 2006-01-18 14:36

Driven av Plone, Open Source Content Management System

Denna webbplats följer följande standarder: