Stavningskontroll kan göras med användning av en ordlista som orden i tex­ten kon­trolleras mot; finns ett ord inte i listan markeras det som ett möjligt stav­fel. Stavningskontroll kan också göras statistiskt genom sökning efter osannolika bokstavskombinationer, men ordlistemetoden är vanligast.

För morfologiskt okomplicerade språk, som t.ex. engelska, räcker det med att pro­grammet innehåller en ordlista med alla språkets ordformer som de är. För svenskan, som morfologiskt sett är mer komplicerad, kan det vara värt att bara lista ordens grundformer och sedan med regler ange hur orden kan böjas, avle­das och sam­mansättas. Utan morfologiska regler kommer stavnings­kontrollen att resultera i irriterande många falska alarm för vanliga samman­sättningar och av­ledningar.

Detta beror på att ett sådant program bara kan känna igen isolerade ord och inte produktiva sammansättningar och avledningar. Resultatet blir att sammansätt­ningen jättetrött signaleras som en misstänkt felstavning medan sär­skrivningen jätte trött godkänns. I värsta fall kan det lura en osäker skribent att särskriva sammansättningar. Problemet visar på nödvändigheten att utveckla teknologi specifikt för det svenska språket, och inte bara överta engelskspråkig teknologi. En annan fördel med morfologiska regler är att antalet former i lexi­kon kan reduce­ras vilket gör att det inte krävs lika mycket minne. Orthografix och Stava är program med svensk stavningskontroll som hanterar svenska sammansättningar.

Missade fel

Ordlistan i ett program med stavningskontroll bör vara omfattande eftersom det minskar risken för att ett existe­rande ord inte finns med. Dock är det viktigt att inte lågfrekventa ord tillåts komma med, särskilt inte om de är korta. Då ökar nämligen risken dramatiskt att de ska råka sammanfalla med vanliga felstav­ningar och därför inte kunna detekte­ras. Om t.ex. ordet ten ('metallstång') finns med i ordlistan, kommer stav­fel av men, sen, den och andra vanliga ord som rå­kar resultera i ten inte att upp­täckas. Problemet är vanligare än man kan tro och beräknas gälla 40 % av alla stavfel.

Anta att någon vill skriva Stoet följdes av sitt föl men råkar stava fel på föl. Stavfelet kan yttra sig på något av följande sätt:

•  ett icke-ord ( Stoet följdes av sitt fol )

•  ett morfosyntaktiskt fel om det resulterar i ett ord med samma ordklass men med andra morfologiska egenskaper, t.ex. annat genus ( Stoet följ­des av sitt fön )

•  ett strukturellt fel om det resulterar i ett ord med annan ordklass, t.ex. ett verb ( Stoet följdes av sitt föla )

•  ett semantiskt fel om det resulterar i ett ord med samma ordklass och med samma morfologiska egenskaper i kontexten ( Stoet följdes av sitt fel )

Ett program som enbart kontrollerar isolerade ord mot en ordlista kan bara de­tektera stavfel som resulterar i icke-ord; de andra tre kategorierna av fel undgår upptäckt. Exemplen visar tydligt att stavfels­problema­tiken inte kan lösas på ett helt tillfredsställande sätt utan tillgång till kunskap om ordens språkliga kontext. Detta gäller inte bara detektion, utan i ännu högre grad korrektion av fel.

Felkorrigering

De flesta program för stavningskontroll försöker nämligen också korrigera upptäckta fel. Oftast görs detta genom att en lista med möjliga korrektions­för­slag genereras. Det vanligaste sättet att ge förslag på ersättnings­ord är genom s.k. omvända editeringsoperationer. Metoden bygger på det faktum att över 80 % av alla stavfel skiljer sig från det avsedda ordet endast i en enda bokstav, som antingen försvunnit ( bokstav > bostav ), tillkommit ( > bokkstav ), förväxlats ( > båkstav ) eller bytt plats med bredvidstående bokstav ( > bkostav ) (Damerau 1964).

Korrektionsförslagen tas fram genom att man vänder på processen och gene­rerar alla existerande ord som skiljer sig från stavfelet i en bokstav: boktav > oktav, bokstav . Långa ord är lättare att ge förslag på än korta, som kan generera många förslag: fol > fog, fon, for, fot, fox, fal, fel, fil, ful, föl, folk, foul, fiol. Metoden fungerar bra för tangentbordsfel, dvs. stavfel som uppkommit genom felaktiga tangentbordstryckningar, men sämre för fel som uppkommit på annat sätt och som behöver hanteras med andra tekniker, t.ex. fonetiska förväxlingar ( schargong i stället för jar­gong ) och kunskapsluckor ( ätade i stället för åt). Det finns stavningskontroller som är gjorda för personer med särskilda behov, t.ex. det svenska stavningsprogrammet Stava rätt som är särskilt anpassat för dyslektiker.

Det finns några metoder för att rangordna och välja mellan olika korrektions­förslag, men långt ifrån alla system använder sig av dem. Ett sätt är att beräkna hur sannolikt det är att ett visst fel uppstår, t.ex. är det mer sannolikt att en tan­gent på tangentbordet förväxlas med en intilliggande tangent än med en som lig­ger längre bort. Med den här metoden skulle fil rangordnas högre än fel som för­slag till fol eftersom i ligger bredvid o på tangentbordet . Ett annat sätt är att an­vända en grammatik­kontroll för att sortera bort eller lågranka vissa förslag som inte passar in i kontexten. T.ex. passar förslaget fil inte med sitt i kontexten Stoet följdes av sitt ... p.g.a. inkongruens i genus. Därför kan förslaget troligen för­kastas trots sin höga rankning på basis av sannolika tangenttryckningar.

Om ett program bara innehåller stavningskontroll kan man räkna med att det enbart kontrollerar isolerade ord och därför inte tar hänsyn till kontexten vare sig vid detektion eller korrektion av ord. För att i någon mån kontrollera kontexten syntaktiskt behövs ett program som innehåller grammatikkontroll.